jullanboy

Inga brutna ben kanske, men alltjämt skrapsår. Man glömmer lätt bort hur ont det gör att ramla. Idag när jag var ute på en väldigt lättsam och härlig joggingtur i solskenet hände det man länge fruktat. Den ojämna marken fick mig att snubbla och halvt landa i en vattenpöl. Man hinner inte tänka mycket under ett sådant fall. Men desto mer efteråt. Först och främst är jag upprörd över att den man med barnvagn som stog fem meter därifrån och såg allting ignorerade mig fullkomligt. Inte ens ett "Hur gick det?". Skrapade upp höger hand ganska rejält. Liten även på vänstern. Det blev hål på joggingbyxorna och under dem ett litet skrapsår. Jag reste mig upp och sprang så fort jag bara kunde hem igen, men med tanke på att jag var längst bort på rundan så blev det en bra bit springande med blödande hand. Kroppen måste varit fylld av addrenalin.

Så här ett par timmar efteråt känner man sig ganska töntig. Man sitter med sin kompress på det stora såret och tittar på omplåstringen så ser det ju inte speciellt farligt ut. Men jag är glad över att Jenny med sin hjälpande hand plåstrade om mig efter hennes föreläsning.

Som plåster på såren så kommer i alla fall min pojkvän idag. Tack och lov. Kan behöva en extra hand så här när man provisoriskt blivit av med en. Jag lever och mår bra! Tänk vad glad man ska va'!

Nya vägar väntar, nya broar att bränna.



Puss puss